Saltsyra i naturen
Syror har många egenskaper gemensamt men det är bra att känna till de vanligaste syrornas egenskaper. Saltsyra, kemisk beteckning HCl (aq) är en vattenlösning av ämnet väteklorid. En logaritm för ett visst tal är vad man ska upphöja tio med för att få just det talet. Precis som med syrorna kallas även vattenlösningarna efter en basisk reaktion - som alltså innehåller hydroxidjoner, OH - , för baser. Syror och baser är ämnen som motverkar varandra och som finns överallt i naturen.
Borde inte vatten i så fall reagera med sig självt? Det är det fria elektronparet i ammoniakmolekylen som binder protonen till molekylen. Detsamma gäller för t. Jo, vatten reagerar faktiskt med sig självt, men bara i mycket liten omfattning. För allt levande i naturen är det viktigt att balansen är den rätta mellan sura och basiska ämnen. Sulfater: t. Neutralisation sker ofta genom titrering och en syrabasindikator så att en bas droppvis tillsätts till en syra till dess indikatorn visar neutralfärg.
För sig själv leder den inte elektricitet vilket inte heller vatten gör. När man löser natriumhydroxid, NaOH, i vatten sker ingen protolys, dvs ingen kemisk reaktion. De reagerar lätt med oädla metaller som magnesium, aluminium, zink och järn och bildar vid reaktion metalloxider och vätgas. Under modern tid har denna balans satts ur spel och det är först på senare tid som vi människor har börjat ta tag i problemet genom att kalka försurade sjöar och skogar och försöka minska på utsläppen av svavel, som är den viktigaste orsaken till försurningen.
I avsnittet Kemisk bindning behandlades hur elektronövergångar gör att det bildas joner, laddade partiklar. Ett basiskt ämne har alltså bildats. Den saknar färg eller är svagt gulaktig och har en karaktäristisk stickande och stark lukt. Varken väteklorid eller vatten leder ström var för sig. Om man droppar citron i te gör citronsyran att teet ljusnar. Nitrater: t. Men de har också andra egenskaper gemensamma. Baser är sådana ämnen som innehåller partiklar som kan uppta protoner - baser kallas för protontagare.
Den klassificeras som en stark syra. Det är alltså hydroxid- och oxoniumjoner i vattnet som gör att elektronerna kan ta sig fram. Klorider: t. Men när de reagerar med varandra händer något. Detta gör att saltsyra leder ström mycket bra; en egenskap som utmärker starka syror. Ättiksyra har alltså egenskaper som svaga syror har. Syror känns igen på sin sura smak. Det finns olika syrabasindikatorer:. En sådan protonövergång kallas för protolys och de reagerande ämnen, syrorna och baserna, kallas för protolyter.
Neutralisation
Med specialutrustning kan man mäta mycket svaga strömmar även i destillerat vatten. I kontakt med vatten löses jonbindningen upp och jonerna kan röra sig fritt i vattnet. Koncentrerad saltsyra (51 av ord) Författare: Lars Ivar Elding; Förekomst och biologisk roll. Som vi sett kan vatten både uppta och avge protoner, vatten fungerar både som syra och som bas. Natriumhydroxid däremot reagerar kraftigt i kontakt med vatten.
Karbonater: t. När väteklorid löses i vatten avger alla vätekloridmolekyler protoner till vattenmolekylerna och lösningen som bildas, kallad saltsyra, innehåller nästan enbart oxoniumjoner och kloridjoner. I höga halter är den farlig. Den omvända reaktionen, då en proton går från en syra eller en bas varpå ämnena neutraliseras kallas neutralisation.
Neutralisation
Precis som protolysen hos olika syror kan vara mer eller mindre fullständig, kan den på motsvarande sätt vara det även hos baserna. Det kan vara förvirrande i vissa sammanhang men vilken betydelse som avses brukar framgå av sammanhanget. Gasen löser sig i slemhinnornas fuktighet under bildning av saltsyra. När man blandar dem sker emellertid en kemisk reaktion där joner bildas vilket gör att elektronerna kan vandra genom lösningen.
Detta kallas för neutralisation. På grund av den höga reaktiviteten finns fri väteklorid i naturen endast i låga (14 av 99 ord) Författare: Lars Ivar Elding; Åke Danielsson. Man säger att färgämnet i te fungerar som en syrabasindikator. Gemensamt för alla syror är att de innehåller partiklar som kan ge ifrån sig protoner - syror kallas protongivare. Ämnen med denna egenskap kallas amfolyter. Väteklorid, HCl, är ett exempel på en syra.