Hur går apoptos
Från att ha levt en relativt undanskymd tillvaro kastades forskningen om celldöd rakt in i rampljuset för drygt tio år sedan när Sydney Brenner, John Sulston och Robert Horvitz fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin De fick priset för att de i detalj hade studerat den en millimeter korta, genomskinliga, rundmasken Caenorhabditis elegans, eller C. De kunde visa att det alltid dör exakt celler av maskens totalt celler under utvecklingen och att de cellerna dör av så kallad programmerad celldöd, eller apoptos.
Tanken var att ta fram målinriktade behandlingar som mycket specifikt stimulerade cancercellernas celldödsprogram på olika sätt. Efter besvikelserna över att de riktade behandlingarna mot cancercellernas apoptos-program inte var så effektiva som man hoppades på har intresset vänts mot en annan celldödsmekanism — autofagi har blivit det nya svarta inom cancerforskningen. Istället är det de många sjukdomar som, helt eller delvis, beror på för mycket eller för lite celldöd.
Eller när det motsatta sker — när hjärnceller dör trots att det inte är meningen att de ska dö — vid sjukdomar som Alzheimers eller Parkinsons sjukdom. Resistens kan utvecklas på många olika sätt, vilket gör cancern till en svår motståndare. För även under människokroppens tidiga utveckling spelar celldöden en viktig roll när stödjevävnad som behövs för att skapa vissa former sedan ska dö bort.
Hur kroppen städar undan döda celler
Problemen uppstår istället när det blir något fel på celldödsprocessen. Dessutom identifierade de generna som reglerade processen, visade att generna kunde mutera och att motsvarande gener även finns hos oss människor. Som till exempel vid cancer då cellerna vägrar att dö och växer till en tumör. Så sker till exempel vid bildandet av könsorganen, hjärnan och fingrarna. Det finns i dag över 50 sjukdomar där forskarna vet att hela, eller en avgörande del av, orsaken bakom handlar om fel på celldödsbalansen.
Majoriteten av de tolv olika celldödsmekanismerna är dock ganska sällsynta och förekommer endast under väldigt speciella omständigheter. Därför har det blivit allt viktigare att verkligen veta vilken mekanism läkemedlen har så att man inte kombinerar mediciner som slår på samma system. De gamla slugger-medicinerna kan alltså chocka cancercellerna så att de får svårare att försvara sig mot den riktade attacken från de nya behandlingarna.
Men entusiasmen har mattats en del, det visade sig vara betydligt svårare att styra celldöden än vad många trodde. På första plats kom artiklar som handlade om celldöd, programmerad celldöd, apoptos eller autofagi. Varje sekund dör det en miljon celler i dig. Som anoikis till exempel, som sker när mjölkkörtlarna i mammors bröst dör efter att de slutat amma, och endast då. På ett dygn blir det ungefär 1,2 kilo celler som dör i din kropp.
Nekros, som länge sågs som en helt okontrollerad celldöd orsakad av yttre påverkan som till exempel gifter och apoptos, som var den kontrollerade och programmerade celldöden vars signal kom inifrån cellen. Delar av celler som har gått sönder, eller inte blev rätt från början, måste bort. När celldödsforskarna fick Nobelpriset lyftes apoptos fram som den magiska kula som skulle kunna ta död på all cancer. Läs den första artikeln i ett tema om celldöd från tidningen Medicinsk Vetenskap.
Fakta om celldöd - Karolinska Institutet
Men det är alltså vare sig celldödsfunktionerna under utvecklingsfasen eller dödsmekanismen i färdigammade mjölkkörtlar som har gjort forskningsområdet till det hetaste i världen. Men det har också visat sig att vissa av de äldre cellgifterna faktiskt verkar genom att stimulera cellernas apoptosprogram, precis som de nya. I snitt publicerades det en artikel var e minut, dygnet runt. Något som också gör att de nya behandlingarna sällan fungerar ensamma, enligt Theoharis Panaretakis.
Istället har de gamla, betydligt mindre sofistikerade, cancerläkemedlen fått en ny betydelse i den moderna terapin. Tvärtom så skulle det verkligt allvarliga vara om cellerna i din kropp inte dog. Tyvärr har de också mer biverkningar, säger Theoharis Panaretakis. Celldöden är nämligen en fullständigt naturlig del av kroppens återanvändning av cellulära byggstenar och i sig självt faktiskt en förutsättning för livet.
I dag känner forskarna till tolv olika sorters celldöd som verkar under olika förutsättningar, dessutom är det numera väl känt att apoptos även kan initieras utifrån, via den så kallade dödsreceptorn, och att det även förekommer programmerad nekros. Apoptos presenterades av den australiensiske patologen John FR Kerr som hade observerat en ny typ av celldöd som genomgick två stadier, först i cellkärnan och sedan i cytoplasman, något som han först kallade krympande nekros, men som han gav namnet apoptos.
På andra plats kom stamceller där det publicerades en artikel var e minut, säger Boris Zhivotovsky , professor emeritus i toxikologi vid institutet för miljömedicin på Karolinska Institutet och spindeln i nätet för svensk forskning om celldöd. Under lång tid fanns det bara två sorters celldöd som forskarna kände till. Många läkemedelsföretag har ändå lagt ner mycket stora belopp på att utveckla målinriktade och specifika läkemedel mot olika delar i apoptosen, men framgångarna har med några få undantag uteblivit.
Celldöd är alltså en mycket viktig del i kroppens kvalitets- och renhållningssystem som rensar bort det gamla och trasiga och ersätter det med nytt. Gamla och trasiga celler måste bort. Men det är inget att oroa sig över. Utöver nekros och apoptos är de viktigaste och mest generella celldödsmekanismerna autofagi och mitotisk katastrof. Det har gjort att forskning om olika typer av celldöd under de senaste tio åren har blivit det hetaste forskningsområdet i världen.
Apoptos (grekiska: ἀπόπτωσις, "fallande av från") eller programmerad celldöd är en funktion i celler i organismer som medför att de kan dö på ett kontrollerat sätt utan att skada vävnad i sin omgivning, till skillnad från den mer kaotiska nekrosen. När han, för mer än 20 år sedan, flyttade från Ryssland för att börja samarbeta med celldödspionjären Sten Orrenius vid Karolinska Institutet var situationen en helt annan.